Dags att avsluta på 1177.se

Det är bara några veckor kvar tills min blogg på 1177.se ska avslutas. Jag var så arg på dem förut. Ni ska få några skärmdumpar som förklarar varför:

2014 i mars:

2014 i december:

Sen orkade jag inte kolla på ett tag. När jag precis börjat blogga så såg det ut såhär (september 2016):

Och i december 2016 hade mina inlägg börjat komma in i träfflistan, så då var det i alla fall tydligt att det finns en del att läsa om dissociation där.

Nu i september 2017 ser det ut som nedan. De har gjort om sin söktjänst och blogginläggen kommer ju inte med. Kan förstå det valet eftersom det kan bli svårt att hitta de texter som är skrivna av professionella om de är uppblandade med patientbloggars inlägg. Ändå lite synd att de inte gjort blogginlägg som ett eget alternativ i den där krysslistan. För det finns ju inte så mycket skrivet om dissociation från deras sida. Men man hittar i alla fall att det finns en blogg om ämnet, och sen kan man väl klara att klicka sig vidare.

Det har gått framåt sen söktjänsten undrade om jag menade dahkadusgassas. Jag vet att jag googlade på ordet då för att jag undrade om det var ett ord överhuvudtaget eller bara slumpvis hopsatta bokstäver, och jag vet att jag då fick reda på att det var ett (nord?)samiskt ord, men nu får jag inte upp nån sökträff alls, mer än mitt twitterinlägg om det. Så kan tyvärr inte meddela vad det betyder.

Och egentligen spelar det ju inte så stor roll. Det som spelade roll var att det fanns noll träffar om dissociation, och nu finns det några. Jag är så känslig för det där att man hela tiden låtsas som att dissociativa inte existerar. Nu är det åtminstone som att vi finns. Och det där frågor och svar-inlägget skrev de när jag skulle börja blogga, så lite är det mitt ansvar att det finns ett sånt, och bloggen och dess inlägg ligger helt klart på mig.

Så lite nöjd är jag ändå. Det har varit stressande och läskigt och känts viktigt att blogga där. Har känts svårt att någon annan sätter riktlinjerna, bestämmer vilka kommentarer som ska godkännas och om jag bör svara på dem, och allt sånt där. Jag är så van vid att ha makten på mina bloggar. Att få ha mina gränser, utgå från mitt perspektiv, ha lov att skydda mig och mina läsare från sånt jag inte tycker ska finnas vare sig i inlägg eller kommentarer, och det var inte helt lätt att lämna över det till någon annan.

Men mest har det nog ändå varit bra, att ha haft chansen att skriva där. Jag tycker fortfarande att det är lite deppigt att de inte fått ihop några faktatexter om dissociation, men jag får väl försöka nöja mig med att det åtminstone är som att vi finns. Att de släppt in mig och gett mig plats är att det gett det, gett dissociativa en smula upprättelse och bekräftelse i att vi existerar.